Som sagt, rubriken lyder.

Ja, ni får inte kopiera novellen, inte påstå att det var NI som har skapat den och så.

Ja, men än så länge är det här det som jag har fått till:

Sumpråttor invaderar

Rebecka gick sin vanliga promenad i den fridfulla skogen. Aldrig fanns det något annat mer fridfullare än en promenad i skogen. Den skog hon befann sig i, var ett privat naturreservat, som hon hade smugit in i hemlighet, bara för att få njuta av promenaden där. Rebecka klev mitt på en vattenpöl och gav ifrån sig en suck. Skogen låg granne med ett stort område som var täckt av sumpmarker. Där fanns en liten flock sumpråttor som bor där. Men, Rebecka har aldrig stött på en sumpråtta, och att stöta på en intresserar henne inte särskilt så mycket.
När man går i den fridfulla skogen, så kvittrar alltid fåglarna, en svag vindpust kommer då och då, buskarna prasslar svagt i vinden, en härlig doft av barr fylls i hela skogen. Men, så var det inte idag.

Skogen var oerhört tyst idag. Inte ett endaste fågelkvitter hörs, ingen vindpust kommer då och då, som den alltid gör, och det känns tomt.
Rebecka lyssnade noga, efter något bekant ljud, medan hon försiktigt gick med tysta steg. Rebecka funderade på att vända om, precis då hon hoppade till av ljudet från en buske som prasslade. Rebecka andades ut, det var bara en buske.
  Hon kollade mot sin armbandsklocka, som visade kvart i fyra på eftermiddagen. Det var snart dags för middag.

Rebecka skyndade sig ut ur skogen och klättrade uppför en avslagen elstängsel, som ska skydda området från allmänheten. Men, alltid är det någon som slinker in i skogen då och då, i hemlighet.

Rebecka kastade en sista blick mot skogen, innan hon skyndade sig till sitt hus, som låg i närheten. Skogen kändes så främmande idag, vad kan ha orsakat det? Tänkte Rebecka, innan hon gick in i sitt hus.

Rebecka tog av sina skor i hallen, tog upp den blöta skon med ena handen och räckte tungan mot den. Gick ut ur hallen, och stannade upp framför sin storesysters rum. Knackade på dörren. Inget svar. Knackade igen. Inget ännu svar. Rebecka suckade irriterad. Struntar i att knacka igen och öppnar dörren.
Rebecka fick hålla för öronen, på grund av det dundrade musiken som fyllde hela rummet. Vanessa befann liggandes på mage på sin säng, alldeles djupt koncentrerad i sina läxor. Hon verkade inte störas av den dundrade musiken, utan hon bara svänger huvudet i takt med musiken.
Vanessa var Rebeckas storesyster. De hade ingen särskild bra syskonrelation ihop. För Rebecka förstår sig inte på Vanessa, som går omkring i svarta, konstiga kläder och lyssnade på dundrade musik, där artisterna spelar så högt att man knappt hör vad de sjunger om.

Idag var Vanessa klädd i en svart, ärmlös T-shirt med ett koreanskt bandtryck på, en rödrutig minikjol, försedd med ett svart bälte full med nitar på, randiga knästrumpor i svart och vitt, som slutar precis över knäna. Och Vanessa hade en tendens att sminka sig varje dag, och hennes favorit var svartsotiga ögon, som gjorde att det såg ut som hon fick en eller två blåtiror. Och det hade hon även idag. Vanessas hår var uppsatt i höga tofsar, med en pannlugg och hennes hår lyste i svart med slingor i neonrosa.
Rebecka var tvungen att skrika, så Vanessa skulle höra henne, eftersom hon alltid vägrar att stänga av musiken. Rebecka blev hes i halsen av all skrikande, men ändå verkade Vanessa inte märka något. Rebecka gav upp, gick ut och stängde dörren efter sig.

Hon gick in i köket, och där stod hennes mamma redan och rörde i en kastrull med köttfärssås vid spisen.

Mamman upptäckte Rebecka och log mot henne:

’’Det blir spaghetti med köttfärssås idag.’’
’’Jag vet.’’, svarade Rebecka och satte sig vid det uppdukade matbordet.
  Mamman fortsatte röra runt med en slev i kastrullen och samtidigt nynnande glatt på en gammal låt. Rebecka reste sig upp, tittade runt och gick ut ur köket. Hon joggade uppför trappan, upp till hennes rum. Hon öppnade dörren till sitt rum och gick in. Satte sig vid skrivbordet och tog fram en bok, och började bläddra i den. Rebecka stannade upp mitt i bläddrandet och reste sig upp från skrivbordet, gick till fönstret. Hon öppnade fönstret och tittade ut.

  Hennes hus låg granne med ett annat hus inte så långt bort från dem. Där bodde en familj, som bestod av en pappa, en mamma, och en son.

Rebecka råkade vara kompis med pojken, som även gick samma skola som hon.

Han hette Daniel, och var väldig snäll. Och blyg var han också, hon klagade alltid på Daniel att han måste sluta med att gömma sig bakom sina för stora glasögon. Och han påstår att hon är hans enda vän, vilket verkar vara sant.

  Efter skolan, speciellt vid middagstid så brukar de samtala med varandra genom två burkar och en smal tråd som fästs vid ändan av burken.
Rebecka väntade en stund, Daniel verkade inte vara hemma än. Med en suck, stängde Rebecka fönstret och sjönk ner på sin säng.

Hennes mammas röst hördes där nere: ’’Rebecka, det är mat nu!’’
Rebecka reste sig upp och sprang nerför trapporna.

Och det hela var min ide, inspirerad från en dokumentär om sumpråttor.

(Visst är det random inspirationskälla .-.)

Ja, kawaiicat vill det. och jag tänkte att det kanske skulle bli mer roligare e3e

Men iaf.