En ännu novell. Som sagt: Copright. Och det hela var min ide, blandade tankar om döden, livet, själar och en massa religiösa saker. Och den sörja jag har kokat ihop: Här är resultaten:

Inget namn.

Kyrkogården stod tomt och ödsligt i den kalla nattluften. Den var nästan helt bortglömd, ingen, absolut ingen besöker här. Kanske vill de glömma bort sina kära, som har dött? Att tanken på dem känns bara för besvärligt, när den tomma känslan i bröstet upprepas om och om igen. Glömma bort, och fortsätta med sitt liv.

 Varför gör det ont i bröstet när man tänker på någon som har gått bort, lämnat en ensam. Jag har aldrig fått uppleva den känslan.

Det är nämligen för jag finns inte. Jag är som luften, den luft som ni andas in och ut. Och ingen kan se mig. Jag är fast i en förbannelse. Ingen ser mig, ingen hör mig, ingen, ingen!

 Och vad det liksom har med döden att göra? För nu vet jag åtminstone hur det är att vara död. Ja, jag är död. Jag är ett av de liken som blir begravd i en liten kista. Som ligger i jorden, bland en massa likmaskar. Men, ni tänker säkert, vad jag gör här liksom?

 Nej, jag har inte återuppstått. Nej, jag har inte blivit en ängel. Nej. Och åter nej. Sådant larv som ska föreställa religiösa saker?

Jag är ingenting. Absolut ingenting.

Jag har lämnat min kropp, som ska förmultna bort. Därför är jag ingenting. Tanken att vara död för en kort stund, får en att rysa vid tanken. Men, det var ingenting. Det kändes ingenting. Kroppen var stel och förlamad. Man kunde inte röra ett endaste ben eller arm. Man kan inte andas. Det kändes konstigt, att inte kunna andas.

Det var som något tungt låg på bröstkorgen och man kunde knappt andas, men så kändes det inte. Det kändes lätt i brösten. Nästan ihålig känsla, som man kan aldrig nog vänja sig vid.

Det är så obehaglig känsla allt det här, att vara död.

Nu är jag bara en osynlig ande, som svävar runt? Egentligen vet jag inte vem jag är. Och jag minns inte heller mitt namn, vilket är konstigt. Jag minns inte heller hur jag levde. Allt, varenda bit av mig känns okänt, som att vara en person som man aldrig känt. Och den känslan…

Den var för obehaglig, vem är jag? Jag minns ingenting? Allt var utraderad, från mitt minne.

Nu på kyrkogården, strävar jag omkring och söker hjälp. Men, hur enkelt är det? När man är så osynlig, som luft. Då ingen hör en, trots hur mycket man än anstränger sig för att skrika.

 I många år har det varit så. Så många år, så att jag glömde hur det kändes att leva, vilket jag förmodligen skulle aldrig göra igen.

Men, en dag. Fick jag möjligheten.

Ehm, ja. Fortsättning finns. Vill ni veta mer? Ja, isf kommer den snart.

 

Fidde

30 maj 2013 21:02

Mer! Mer! Mer! ;_;"

http://iluvgirlsinglasses.bloggplatsen

Sakurachan

3 juni 2013 07:53

Åh. XD

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, börjar tappa hållningen på bloggen. (Eller om man ens säger så?)Då får jag spamma på med ord, meningar, tankar, ordstycken och så vidare. De senaste dagarna har varit som vanligt, kyarypamyupamyus nya låt ''Invader Invader'' har fastnat i mitt hu...

Som sagt, rubriken lyder. Ja, ni får inte kopiera novellen, inte påstå att det var NI som har skapat den och så. Ja, men än så länge är det här det som jag har fått till:       Sumpråttor invaderar Rebecka gick sin vanliga promenad i ...

Ja, kawaiicat vill det. och jag tänkte att det kanske skulle bli mer roligare e3e   Men iaf.   ~Om du fick välja en sak du skulle göra i hela ditt liv, vad skulle det vara? Resa till Japan såklart. och bli en mangaka. ~Ditt bästa/finaste m...

Här kommer teckningen du önska dig, furukawa C: Vilken min jag fick till xD...

Ja, han blev FÖR söt .3.